Jag och Annasara 2008

Mina tankar de senaste dagarna. Jag vet inte vad jag tycker om den plats jag just nu befinner mig på. Jag jobbar hela dagarna kommer hem, sover och går till jobbet igen. Jag har ett tufft schema i år på grund utav att jag ville ta ledigt i en vecka (för att åka till båstad) och den veckan måste jag jobba igen i mina andra timmar. Jag är aldrig ledig på helgerna längre, Jag kommer jobba varje helg till den 30 augusti. Då har jag jobbat åtta långa veckor. Det sliter på en, jag är inte utvilad längre. Jag som längtade efter det här. Jag som längtade efter att sluta den där jävla skolan och kasta mig in i arbetslivet för ett år och sedan börja plugga igen.. Det är inte det att jag inte gillar att gå till jobbet, jag tycker faktiskt det är väldigt roligt att arbeta och förtjäna pengar och systrarna är underbara. Men. Det är inte roligt att jobba när alla andra är lediga och det är inte roligt att vara ledig när alla andra jobbar. Jag är beroende av vissa personer, måste vara i deras närhet. Men det blir inte så mkt av det nu. 

Jag har inte festat på länge. Senast var midsommar. Fan, det var länge sen det hände något roligt. Jag ska fan i mig till måndax nu nästa vecka. Jag måste gå ut med mina kompisar, hitta på något. Just nu önskar jag faktiskt att jag hade skolan att se fram emot. Ta vara på skolan tjejer och killar. Gymnasiet må vara den bästa tiden i ditt liv. Men nu ska jag ta mig i kragen och tänka att om en vecka sitter jag där jag har drömt mig bort i ett helt år nu. Då kan jag börja leva igen känns det som, men först. Ska jag fan i mig ha en jävlans utgång med mina vänner.

Jag kör alltid med inställningen att ångra ingenting, det förändrar inte saken. Så jag tänker fortsätta köra med det och hålla huvudet högt. Men just nu är det svårt. Just nu. Men jag kommer ändra attityd imorgon eller kanske i övermorgon, tro mig.

Ingen som är där när du kommer hem. Du sitter och laddar hem filmer för dig själv medans ett foto på dig själv hänger uppe på hans vägg. Han sitter där och väntar på att du ska ringa. Medans du inte har mage till att kolla på telefonen. Du ignorerar. Det värsta man kan göra. Hur kan man ignonera en människa, det är något som jag aldrig har förstått mig på. En människa som man lever runt kan man bara inte ignorera. Det är tanken som spelar ett spratt.

Du vet att du kommer lämna honom ensam och du vet också att han behöver vara stark när du bara går din väg. För du hatar att säga hejdå. Det blir svårare för varje gång. Det är lättare att sakta men säkert bara helt plötsligt försvinna…

Jag har accepterat att det är mig jag pratar om. Vi avslutar här. Godnatt ♥

Jag tycker att det är fascinerande att de flesta människor planerar sina semestrar med mer omsorg än de planerar sina liv. Det är kanske för att flykt är lättare än förändring.

Jag har inte haft någon lust att blogga. Jag har varit orkeslös och allt jag känner är att jag behöver sova. Det var länge sen jag sov nu, jag har ställt klockan varje dag sen så långt tillbaka jag kan minnas. Även på lediga dagar. Så jag tänkte att blogga får vänta. Men nu är jag ledig i TVÅ dagar, helt otroligt! Så mitt bloggande kommer formodligen börja igen imorgon!

PS. Mitt shoppingsug är inte roligt just nu, det är nog det som tar energi ur mig. Det är jobbigt men jag har inte shoppat på länge nu. Jag vet att folk är stolta över mig. Mamma upprepar det hela tiden. Men fan, blir galen snart. Ska försöka sova nu.

Godnatt ♥


(Från en shoppingdag på överby i Februari. Det känns så jävla bra för stunden..)

Hey, wassup? Jag är ganska så skakis just nu och så jäkla arg på samma gång. Kan inte riktigt tänka klart. När jag åkte hem från jobbet nyss så åkte jag på en väg som går rakt fram hela tiden och när man åker där kommer det en sväng som man bara följer med eftersom det är fortfarande rakt fram man åker. (Ni som vet så är det vid pressbyrån, busstationen i Götene) I den svängen står en bil som ska väja för mig eftersom jag åker rakt fram. Men den här biljävlen.. precis när jag är framför honom kör han rakt ut. Bara rakt ut, kollade sig inte ens för. Medans han körde rakt ut framför mig kom det en bil på min vänstra sida.. Vad fan skulle jag göra? Jag var fast. 

Jag trodde inte att man han tänka så mycket under en halv sekund. Jag trodde aldrig att så många tankar skulle flyga genom mitt huvud, jag var helt säker på att det skulle bli världens krock. Helt säker på att jag skulle ligga på sjukhus hela kvällen och natten men reaktionsförmågan tog över och.. ja jag vet egentligen inte vad jag gjorde. Tvärnitade och flög med bilen åt vänster. Som tur var att den bilen som var på min vänstra sida hade redan genomskådat vad som skulle hända så den hade stannat. 5 cm från världens största smäll, men det hände ING-EN-TING! 

Jag såg att alla hoppade ur bilen och jag stannade. Gick fram till gubben och det första han sa var "Du gjorde fel, det är högerregel". I helvete heller. Idiot jag behöver aldrig väja för att köra rakt fram på huvudled. Gubbjävel. Jag var så arg. Som tur var att jag hade en kvinna som backade upp mig och sa till gubben att det han gjorde var fel. Men shit vad arg jag är. Jag bara tänker att tänk om det hade varit någon annan, min syster, kompis? De kanske inte skulle haft lika tur. FY FAN. ÅÅÅH.    

Vad fan är detta om eller? jag kanske är jätte efter och ni redan visste det här men jag fick faktiskt syn på detta nyss.. Ja, nu har de helt plötsligt bytt stjärntecken, jag har alltid varit stenbock men nu är jag helt plötsligt skytte? jag vill inte vara någon jävla skytte..

Hur många finns det inte som har tatuerat in sitt stjärntecken, synd för dom lixom. Hur blir det med alla ungar som föds, går man efter den här listan då eller? Fan, ska man fortfarande säga att man är stenbock fast man inte längre är det? eller hur ska man göra.. Fan jag vill vara stenbock som jag alltid varit.. ingen jävla skytte. Någon mer som känner som jag?

SÅ HÄR SER DET UT NU:

Har du någonsin kollat på en bild och sett en främling i bakgrunden? Man kan ju undra hur många människor som har kort på dig? Hur många ögonblick i andras liv just du har deltagit i? Fanns du med i någons liv när hennes/hans dröm blev verklighet.. eller när dens dröm dog?

Försökte du komma in? Försökte du vara där kameran var för att bli med på kortet eller var du omedveten, överraskade kameran dig kanske? Precis som om det var ditt öde att hamna precis på det kortet? Hur många såkallade ”smygkort” finns det på dig? Hur många databakgrunder finns du med på runt om i världen? Hur många minnen för andra människor har du deltagit i?

Jag som säkert ni andra har känt blixtrar bränna i nacken eller en plötslig blixt rakt i ansiktet som gör att det svartnar för ögonen sedan när man öppnar så finns det inget där. Man ser inget, det enda man tänker är ”vad var det där?”. Sedan är det glömt. Men tänk efter.. Du kan vara en viktig del i någon annans liv. Utan att veta om det.  

Hur många timmar har man inte suttigt och drömt sig bort någon annanstans? Jag har i alla fall spenderat så många timmar att jag inte har någon aning om hur många, jag vet att det är många iallafall. Varje gång man sitter vid skolbänken och kollar på klockan som går alldeles för långsamt tänker man automatiskt, kan inte klockan gå lite fortare så jag kommer hem snart, kanske ska man till och med träffa en speciell person. . Jävlar vad klockan går segt då. Då drömmer man sig bort för ett tag.

Eller det är som varje gång man går till bussen i ösregn med lite för lite kläder på sig och smink som rinner ner ända till halsen, då drömmer man sig bort till värmen och hur bra livet skulle vara om man var just där på den varma platsen den sekunden, men sen öppnar man ögonen och kommer tillbaka till verkligheten och känner fortfarande det blöta tränga igenom jackan ändå så fortsätter man gå vidare även om man så gärna vill vända tillbaka.

Det är som varje gång man har fått sitt hjärta krossat, när man ligger där hjälplös nedslagen på marken och önskar att det fanns någon som kunde ta ens hand och visa en vägen hem igen. När vännerna man trodde hade inte finns där att hjälpa en upp igen, då önskar man att varje gång man hör telefonen ringa eller varje gång man hör sms signalen att det ska vara HAN. Man lever i fantasin en stor del av dagen, man tänker hela tiden ”han kommer komma tillbaka”. Sen efter tiden märker man att det är hopplöst att vänta, man börjar känna igen. Det sägs att tiden läker alla sår men vissa sår lyckas man alltid sitta och skrapa upp istället för att bara låta det vara. Man hamnar i fantasin åter igen men man inser sakta att det inte är nån idé att kämpa längre och man börjar skratta till slut. Man börjar leva sitt egna liv igen. Man klarar av det, du klarar av det, vi klarar av det. Utan man märker det faller bitarna på plats och vi glömmer den smärtan som har varit och man lever i nuet. Man är stark igen även om såret alltid kommer finnas där.

Fantasin kan göra konstiga saker med en, tro mig jag levde i min egen värld i knappt ett år men det är bra att vi har den också, den kan faktiskt hjälpa även om det är bara verkligheten som vi får inser vi att verkligheten inte är så dum den heller. 

Det var ingen olycka, det kanske bara var en signal. Allt fungerade precis som han hade planerat. Det är inte jag, att bråka med ödet. Du kan inte längre kontrollera det som inte finns i dina händer, det du inte kan få tag i. Efter allt så ångrar jag egentligen ingenting, jag skulle vilja tacka dig för att du har visat mig detta livet, för att du släppte taget.

Jag ångrar inte någonting, gör du? För jag vet att du kommer klara dig bra. Vi höll våra händer och pratade planer, föralltid verkade inte så långt borta. Det är svårt att föreställa sig att det var du och jag som var upphängda i den där ramen. Men jag ångrar ingenting, jag vill tacka dig för du har visat mig detta liv.

Det var svårt, även om du visste att det var för vårt bästa, frågar du fortfarande ”är detta bara ett annat test?”. 

Sandra Karlsson