När man får sådan panik att huvudet dunkar utav sitt egna skrik är det allvarligt. Att veta att man är på en plats man inte ska vara eller vill vara är fruktansvärt frustrerande. När man sitter och tänker för sig själv ”hur i helvete hamnade jag här?” det är då paniken bryter ut, det är då man ska vara försiktig med sig själv och framför allt sitt sköra hjärta. Det är som när man ser en ledsam film och hjärtat dunkar i otakt när något hemskt händer, någon som lider och man fångas i det ögonblicket så att man själv mår dåligt. Man utsätter sig själv för det, man kan välja att gå därifrån att släppa taget men man kan inte sluta att titta för man måste veta vad som kommer hända. Ända in i slutet. När det är som jobbigast brukar jag föreställa mig ett kamerateam med massa kameragubbar, videokamrer och massa annat folk som är där för att spela in en film som kommer hamna på videotoppen. Att inget av detta är verkligt, detta är bara något någon annan har gjort och allt kommer bli bra. Någon skriker ”bryt” och man är tillbaka till sin egen personlighet och sitt egna liv igen.

Ibland önskar jag att någon kunde skrika ”bryt” i mitt liv, att någon varnar mig för när jag inte orkar längre, när hjärtat är så okontrollerat att mina ben viker sig utan förvarning, då vill jag ha någon som skriker bryt, så att jag kan återgå till mitt vanliga liv igen. Någon som vet när det tar stopp.