Jag älskar när allt stannar upp, när jag får känna ett lugn innombords, ett avbrott, ett andrum.
Det känns som om jag har färdats många mil genom åren, jag har försökt nå ut, jag har försökt nå ändå in, jag har försökt hålla mig fast, jag tror jag har funnit mitt paradis. Men bara mitt och jag tänker försvara det så länge jag är i fred. Om jag väljer det, skulle du då försöka förstå? Det stillsamma barnet väntar på att få bli fri från det som håller henne fången. Hun, inser du inte att jag måste få leva så som det känns rätt för mig, det känns fel för dig men det känns rätt för mig. Jag har funnit mitt paradis men bara mitt och jag tänker försvara det så länge jag är ifred, om jag väljer det skulle du då förstå?