försöker hela tiden hitta saker att göra, sysselsätta mig själv så tankarna är någon annanstans, paniken bryter ut när jag sitter och kollar ut genom fönstret och tänker till.. vad ska jag göra nu? vad ska jag göra nu? 
allt som händer kan också rasa ihop, kanske kommer detta bli en saga utan lyckligt slut?  
Jag ville så gärna räcka till, jag ville så gärna hjälpa. det känns som slag i magen varje ord för jag förstår inte, hur jag skulle kunna göra allt bättre, när det blivit som det blivit. 
det enda jag vill är bara att det ska bli natt, så man kan sova, sova, sova och vara någon annanstans, där man inte behöver tänka och oroa sig över hur allt kommer bli. sova, sova, sova och helst inte vakna upp ur drömmen. 
det är en stor besvikelse varje gång man vaknar upp och vet att inte du är vid min sida längre. jag vill egentligen inte acceptera verkligheten, men det måste jag, för att ta mig upp igen.