Hon (syster) är den vackraste skapelsen som någonsin har skapats, någonsin.
efter jag har tatuerat in en text i nacken funderar jag på att tatuera in hennes namn
på insidan av foten eller våra initsialer på handleden , tror ni hon skulle bli glad då? (a) 

Ligger och blundar och känner hur varenda muskel i hea kroppen sover.. gång på gång försöker jag väcka dom, tro mig jag försöker verkligen. Men det är precis som om dom inte kan vakna, dom orkar inte längre hålla mig uppe, ståendes. Min kropp har tagit för mycket stryk den senaste tiden och även om jag ligger i den mest prinsess liknande säng jag någonsin har legat i så är det fortfarande inte skönt. Jag ligger och svär för mig själv för jag är så jävla hjälplös just nu. Jag vill inte ligga här och känna att jag är orkeslös, att man är svag. 

Det är lixom inte mig, att vara svag. Jag har tvingat mig många gånger upp ur sängen nu på morgonen men ändå så faller jag tillbaka precis där jag låg förut. Precis på samma plats, precis med samma ställning. Jag ligger på rygg kollar upp i taket, armarna ligger sträckta ut på sidan och benen ligger som stenar och pressar mot madrassen om inte det är golvet? Vad ska jag göra om sängen går sönder? vart ska jag ta vägen då?

Inte ens michael jackson kan hjälpa mig idag. 

Olycklig kärlek är ju en jävla fitta, att vara olyckligt kär i någon som inte är det i dig är den ensammaste känslan i världen, Det är som varje gång man väntar på bussen och det är mörkt ute och slasket piskar dig i ansiktet, blöter ner skorna och tränger igenom kappan. Det är som varje gång man åker hem själv och det känns som om någon river i en, inte utanpå utan innanför huden, river upp köttet och tränger igenom blodet, river sönder varenda sena varenda muskel.

Varje stund känns som när någon håller fast en hand och pressar en cigarett emot den. Magen känns som den gången man blev för full första gången. I huvudet känns det som ständig migrän. Benen viker sig utan förvarning, som när någon sparkar dig i knävecken, Händerna darrar på ett sätt som det gör när man riktigt jävla rädd.

Och när man hör om den nya tjejen är det som ett slag som träffar rakt på näsbenet så att det spräcks och blodet sprutar. Sen en till. En till. En till. Sen är man så jävla nedslagen att man ger upp, slutar be om det, skiter i om slagen fortsätter komma, ramlar ihop och slutar kämpa. Så är det över. Man börjar läka. Men det är ett helvete av smärta på vägen. Och de där ärren blir ju så jävla fula , men på något vänster ser man charmen i de också tillslut.



Michaela Forni

Tiden förändrar allt, även du och jag. Regnet som vintern kommer med har fått oss att blekna. Jag kommer fortfarande ihåg allting, precis som om det var igår. Den där gamla Decembern, rädslan, den kalla, jag undrar verkligen hur du känner en kväll som denna, är du ensam eller är du med någon jag egentligen inte vill veta någonting om? Jag hoppas en dag att du ser mig, där ute någonstans men jag inte vet vart. Jag hoppas att en dag kommer du att säga mitt namn högt, det var länge sen, sen sist. Jag önskar du kunde berätta om dina känslor, om dina historier. Vi vet att det är över och att livet kommer att bli bättre under våren.

Tiden förändrar allt, men denna känsla, den är detsamma. Smaken av dina läppar mot mina kommer alltid att vara desamma. Jag hoppas en dag att du ser mig, där ute någonstans, men jag vet inte vart.  Jag hoppas att en dag kommer du att säga mitt namn högt med ett leende på läpparna som säger att du saknar mig, det var länge sedan, sen sist.



Sandra karlsson

Ibland är det konstigt att veta om att en person man har träffat för länge sen fortfarande är precis samma barnsliga underbara person under fasaden som har byggts upp under dessa år vi inte har pratat, inte sett varandra växa upp till de individer vi är idag är ledsamt, tänker man en dag som denna när vi träffades idag igen efter några få somrar och vintrar. Skratt groparna satt kvar och stilen var desamma alltid den där brätiga stilen som tydligen är inne nu. Byxor som är lite förstora för den lilla kroppen som ska platsa i dem, T-shirten som säkert kostar mer än mina dyra vagabond-skor jag har på mig nu. De vita Nike tränings sockarna fanns inte kvar längre, utbytt till bara ett par skor som tog all uppmärksamhet. Precis samma människa bara lite äldre och lite mognare och bara lite roligare sitter bredvid mig så tätt så jag nästan ramlar av trä bänken som annars är så stor och lång.

Underbart sådana tillfällen, man märker att det bandet vi hade innan byts snabbt ut till ett annat och nytt som är lite starkare och lite närmare om det bara är så för några minuter spelar det ingen roll.

Sandra karlsson

När man får sådan panik att huvudet dunkar utav sitt egna skrik är det allvarligt. Att veta att man är på en plats man inte ska vara eller vill vara är fruktansvärt frustrerande. När man sitter och tänker för sig själv ”hur i helvete hamnade jag här?” det är då paniken bryter ut, det är då man ska vara försiktig med sig själv och framför allt sitt sköra hjärta. Det är som när man ser en ledsam film och hjärtat dunkar i otakt när något hemskt händer, någon som lider och man fångas i det ögonblicket så att man själv mår dåligt. Man utsätter sig själv för det, man kan välja att gå därifrån att släppa taget men man kan inte sluta att titta för man måste veta vad som kommer hända. Ända in i slutet. När det är som jobbigast brukar jag föreställa mig ett kamerateam med massa kameragubbar, videokamrer och massa annat folk som är där för att spela in en film som kommer hamna på videotoppen. Att inget av detta är verkligt, detta är bara något någon annan har gjort och allt kommer bli bra. Någon skriker ”bryt” och man är tillbaka till sin egen personlighet och sitt egna liv igen.

Ibland önskar jag att någon kunde skrika ”bryt” i mitt liv, att någon varnar mig för när jag inte orkar längre, när hjärtat är så okontrollerat att mina ben viker sig utan förvarning, då vill jag ha någon som skriker bryt, så att jag kan återgå till mitt vanliga liv igen. Någon som vet när det tar stopp.

När någon man har hatat
drömt om hur man vill slå
slösat många timmar på att tänka på vad man ska säga när man träffas
mördarblickarna man ska ge
drinken man ska kasta
glassen man ska smeta

sen krossar hans ansikte dina tankar en dag
och din enda reflex är ett svagt leende
hur kunde jag vara så arg?

När man inte längre är arg när man inte längre bryr sig
om vad man skulle säga när han passerar på gatan
när ens hjärta inte stannar utan fortsätter som vanligt
när han bara är någon man hade i telefonboken för länge sedan
som brukade ringa och aldrig ville lägga på för att han var rastlös

Den känslan. Kanske den bästa känslan som finns. Just precis den känslan.

Vissa människor blir bara ett kapitel i ens liv. Vissa längre, andra kortare. Man inser i efterhand att vi var aldrig menade för varandra, han var inte mannen i mitt liv, min prins, den som skulle rädda mig från den ensamma vardagen. Man trodde det för en millisekund eller flera år. En natt ibland flera. Man avslutar ett kapitel med en tår eller så, det är alltid ett sorgligt täcke över avslut. Sedan blir det många sidor av ingenting alls egentligen tills ett nytt spännande kapitel tar fart. Jag undrar hur det kommer se ut när allt är över. När alla kapitel är skrivna. Vilka som återkommer, sida efter sida, och vilka som försvinner utan förklaring. Varje gång man träffar en ny människa hoppas och tror man att det namnet aldrig kommer sluta skrivas i boken om mitt liv, men allt som oftast blir det så ändå. Namnen försvinner och ersätts med nya. Det är väl så man lär sig om livet och människor. Det är väl också det som är spännande med livet, man vet aldrig hur nästa kapitel kommer att se ut eller hur det som skrivs nu kommer att avslutas.

Det viktiga är att boken, när man är inne på sista sidorna slutar lyckligt. Då har man väl på något sätt lyckas med sin självbiografi. Om folk försvinner längst sidorna men de man älskar i slutet finns kvar, sida efter sida till sista punkten är satt. Man drömmer så starkt efter lyckliga slut som i filmerna och även om många av mina kapitel slutar med tårar hoppas jag att allt får ett lyckligt slut. Jag undrar hur många av alla människor det är som får lyckliga slut. Man vet inte. Jag hoppas att det är många.

Michaela Forni

Jag tänker på hur vi målar upp bilden av första gången. Första dejten, första natten, första kyssen.
Hur vi alltid pratar om hur härligt det är i början och med pirr i magen.
Hur människor som gifter sig får panik för att de aldrig mer kommer få uppleva en första gång med någon igen.

Jag förstår inte det där.
Jag hatar det första telefonsamtalet, den första dejten, den första morgonen.
När man är så nervös att man inte kan äta och är rädd för att säga fel så att han inte tycker om.
När man säger saker som inte alls är jag och använder ett kroppsspråk man aldrig använder annars.

Visst är det något speciellt med den första blicken och fjärilarna i magen är väldigt härliga.
Men när det är på riktigt så finns ju fjärilarna kvar långt efter första gången och blickarna blir inte mindre intensiva för att det är samma ögon varje dag.

Jag tycker tillsammans på riktigt och länge smakar så mycket bättre än i början.
När man kan varandras dofter. Känner varandras smaker. Kan födelsemärkenas placeringar utantill.
När man inte tänker utan bara är med någon annan. Det är det bästa.
För när det är rätt blir kyssarna bara bättre. Fjärilarna bara fler. Skämten bara roligare.

Jag gillar inte i början. Jag gillar när man vet och känner och kan.

Michaela Forin

Jag ser allt det där som inte händer. Det är de sakerna som skär mest i hjärtat. All vilja som inte vågar. Alla första bokstäver som aldrig blir ord. Jag ser när en blick försvinner. Någon som rör sin hand mot någon annans men sen snabbt tillbaks i fickan. Har ni tänkt på hur mycket det är som aldrig händer?

Alla gånger någon lutar sig närmre för att känna en doft men inte vågar gå hela vägen och nudda någons hud.

Det är inte alla nej som gör mest ont. Någon frågar om en fika och får höra ”jag kan inte” som svar. Det är alla som vill gå fram och fråga om ett telefonnummer men som aldrig vågar. Det är varje gång man ser ett leende dö när någon annan lämnar rummet. Någon som frågar om vi ska ta en cigarett men inte har modet att hålla handen på väg ut. Det som skulle kunna bli allt men som aldrig blir något.

Hellre ångra något man gjort än ångra det man aldrig vågade göra.

Tänk så mycket kärlek som går förlorad. Alla kyssar som aldrig kommer och alla gånger så många lägger sig så ensamma istället för att lägga sig ihop. Tänk så mycket kärlek vi har inom oss och tänk hur lite av den vissa delar med sig av. Tänk om alla skulle våga göra det man aldrig annars brukar. Kanske skulle allt det som aldrig händer hända.

 Michaela Forni

Man glömmer att nätterna är korta
och sömnen den bedrar mig
med min hjärtesorg

Men älskling, i natt kom du tillbaka
och allting var förlåtet
i en sällsynt lycklig dröm
Och just i ögonblicket när jag vaknar
hänger skuggan av hoppet kvar i mina rum

Älskling, jag vet att du är vaken
Signalen når din del, av världen
men får inget svar
I värmen står luften dödligt stilla
Tänk om du kunde se
hur processen tappar fart

Älskling, i natt kom du tillbaka
och allting var förlåtet
I en återvunnen dröm
Och just i ögonblicket när jag vaknar
hänger skuggan av hoppet kvar på mitt rum

Älskling, jag har hittat in från mörkret
det finns hopp om en förändring
men det tar den tid det tar
En ny start, jag tänker nya tankar
men allt det där du föll för
finns fortfarande kvar
Allting har förändrats
men jag känner likadant

Älskling i natt kom du tillbaka
och allt fick sin förklaring
i en återvunnen dröm
Och just i ögonblicket när jag vaknar
ser jag skuggan av hoppet försvinna från mitt rum

Jag har tänkt på detta väldigt mycket idag. Människor kommer in i vårt liv för någon orsak, för en period eller för en hel livstid. När du kommer på vad det är, så vet du exakt vad du kan vänta dig.

När någon kommer in i dit liv för en ORSAK, så är det vanligtvis för att du ska få möta ett behov som du ska leva ut eller få en inre upplevelse av. De har kommit för att hjälpa dig igenom en svårighet, att visa dig vägen och uppmuntra dig, att hjälpa dig fysiskt, känslomässigt eller andligt. De är där för ett behov som du behöver dem för. Sedan utan att du handlar fel eller att det är någon felaktig tidpunkt, kommer den här människan att säga eller göra någonting som kommer att få er relation att ta slut. Ibland dör de. Ibland går de sin väg. Ibland agerar de så att de tvingar dig att ta ställning. Vad vi måste ha i åtanke är att våra behov har blivit mötta, våra önskningar uppfyllda; arbetet är gjort och att det är tid för dig att gå vidare.

När människor kommer in i ditt liv för en PERIOD, är det för att det är dags för dig att utvecklas, växa eller lära. De kanske ger dig en erfarenhet av fred eller får dig att skratta. De kanske lär dig något som du aldrig har kunnat. Vanligtvis ger de dig en obeskrivlig känsla av glädje. Tro på det! Det är sant! Men, bara för en period.

Ni kanske inte tror detta, men jag kommer sakna mer än vad ni tror.
Den dagen, den sorgen <3

"Hans sa till Greta: nu kastar vi ut brödsmulorna så att vi hittar hem igen. Det vore så hemskt att gå vilse."
förra året gick jag vilse. Att gå vilse på sin resa är olyckligt men att mista det som driver en är ännu värre. Resan varades i 11 månader. Ibland reste jag ensam. Ibland var det andra som tog över kommandot - och mitt hjärta.
Men när jag kom fram till målet var jag inte samma person. Inte alls samma person. När man tappar greppet har man två val möjligheter: Hitta tillbaka till den man var... eller släppa taget om den personen för gott.

Ibland måste man ta ett steg bort från den man har varit och tänka på vem man borde vara. Den man ville vara. Den man är.

I gotta feeling

That tonight's gonna be a good night